har sån lust att slänga saker och ting i väggen nu.
orkar knappt stå, prata, andas. kanske låter väldigt
väldigt, men faktiskt. vet inte vad jag väntar på.
ork, energi, styrka av något slag? eller?
Det känns som jag stått på exakt samma plats i månader
nu. och jag hatar det. inget händer, inget vänder.
allt förblir likadant. jag mår dåligt psykiskt,
och ja det kan jag stå för. inget allvarligt jämfört
med allvarliga psykiska sjukdomar. men det sitter ändå
inuti. Jag hör inte vad jag själv tänker, jag känner inte
vad jag själv känner. Jag ser en yta precis som alla
andra. och jag önskar, önskar så mycket att jag
fick ungefär tre saker att slänga i väggen nu.
det skulle vara så skönt att få saker ur vägen, få bort
ångest och panikkänslan. stressen sitter som fastklistrad
och jag känner mig som i en depression.
även fast det egentligen inte finns mycket att vara
deprimerad över. allting kanske kommer ikapp nu, vad vet jag?
saker och ting kommer inte förändras av sig själv,
men jag är samtidigt för svag för att orka göra någonting.
jag vill må bra hela tiden, vara glad jämt och alltid känna
mig frisk. men situationen är motsatsen till vad jag vill.
jag känner mig ständigt sjuk, ledsen och deppig. varför?
för att saker och ting är rörigt. jag försöker ibland,
men att inse hur mycket det verkligen krävs gör mig
ännu mer stressad och deprimerad. jag hatar det här.
jag önskar på riktigt att allt bara skulle förändras,
bara litegrann. att jag skulle få lite energi, ett leende.
jag vill mer än någonting passa in där, och här. men det
är svårt att ta reda på så mycket samtidigt. vet inte hur jag
ska lyckas. vad jag än gör så kommer det bli fel just nu.
frågan är om man ska anstränga sig, stressa, och vara
deprimerad över att göra en grej men ändå göra det. bara
för att det måste göras. jag har aldrig varit sån. ska någonting
göras, ska det göras med glädje, iallafall inte med ångest.
då fungerar ingenting. är det bara jag som känner så? för det
känns verkligen som att jag är den enda i världen som förstår
hur jag själv menar.. faktiskt. :/
allt är fel just nu, just idag. det bara sket sig.
nu är frågan hur man gör istället. "plan B"
saken ger mig ångest, gör mig stressad och
såna saker har jag alltid hållit mig ifrån förut.
jag vill inte må så. låt mig bara vara när det
går fel. skäll inte på mig när jag försöker,
är deprimerad, för det får mina försök att
framstå som ovärdiga.
och då väljer jag att inte försöka alls
nästa gång.

När allting kommer kring, omfamnar tankar som varit så
spridda och för dom närmre varandra. När alla de ord
som inte förståtts får en mening, en stor sådan. Vad händer då?
Vad händer när det vänder.
När man var redo att ge upp hoppet och släppa allt det där.
kommer smygandes tillbaka. På knän med fingrarna knutna.
Det som fanns där var allt då, allt man brydde sig om..
Sveket försvann plötsligt. poff. borta ur världen. makes sense.

sedan första skymten var bådas tankar på samma ställe.
ingen förstod vad det var dom delade, ingen förutom dom
själva. det vände då, och nu vänder det tillbaka igen.
känner mig lätt som en fjäder när exakt de rätta orden sägs.
de rätta sakerna hörs. du pratar så bra med guldränder runtom.
du pratar så bra. du lyfter. genom tal, du vänder. vänder tillbaka.
och du ber mig att göra samma sak. att vända om, att våga.
att resa i tiden och att för en gång igen vara där borta med dig.
makes sense. men vad händer när det vänder?
du lyssnar så bra. du vrider. genom tal. du vänder. vänder mig.
sotas kommer det få göras. det är ett som är säkert.
man kan inte gå vidare från någonting man aldrig lämnat.
man kan inte glömma någonting man alltid tänker på.
det är omöjligt att släppa någon som man svetsat fast i sitt hjärta.




/ ett inlägg från min gamla blogg den 28/7

I natt hade jag det inte roligt. Det
värsta som skulle kunna hända hände. Jag fick hemska besked,
sprang runt och grät, sökte svar men ingen hörde mig och ingen såg.
Jag var ensam, Joakim hade dumpat mig och mina vänner fanns
ingenstans där jag unde nå dom. Okända ansikten betraktade mig
där jag sprang i klackar med tårfloder längst kinderna. Otrohet.
Ordet ekade i huvudet på mig och jag kunde knappt stå på benen
efter ett tag. Det sista jag minns är att jag stod vid faluån och tittade
ner i det svarta vattnet. Jag var där, hela min kropp var där.
Jag kände när folk tog i mig, jag kände lukter, jag var där.
Jag vaknade tidigt i morse, med tårfloder längst kinderna.
Här låg jag ensam i sängen, tänkte jag, och har förlorat allt.
Inget finns kvar. Sen slog det mig.. Inget av allt det där verkliga
hade verkligen hänt. Allt hade varit en hemsk dröm.
Det kanske inte låter så farligt, men det var något av det otäckaste
jag varit med om. Att i en dröm känna, lukta och se allting liksom.
Det var helt verkligt, så verkligt att när jag vaknade i morse trodde
jag att allt hade hänt. Helt sjukt vilken upplevelse. Jag fanns liksom
där, som i en annan värld. Har aldrig varit med om något liknande
och jag hoppas att jag slipper vara med om något likadant igen.
usch.

Fortfarande vaken, fortfarande klumpen i magen.
Vet egentligen inte varför jag inte går och lägger mig.
Käner mig inte redo, du skulle varit här. Som du sa.
Ältar gamla misstag, tänker gamla tankar. Låter allt
det där som suttit fastklistar på min insida komma ut.
Låter allting flöda, komma bort, försvinna.
Men upptäcker snart att vissa monster vill inte flyta
ut. Dom här djävliga som alltid envisas, ni vet?
Måste ta tag i saker och ting, med en gång. Imorgon.
Känner mig som en levande död för tllfället, sitter
likt en zombie och stirrar mest. Tänker tomt.
Bildliga tankar av tomrum och tepåsar, stress, saknad,
ångest och ängar. Med andra ord, tomma tankar.
Utan någon som helst betydelse.
Bara för att de som verkligen betyder någonting gör
ont, skrämmer mig, gör mig ännu mer zombieliknande.
Uppskjutningen måste sluta, något är fel och måste
rättas till. Dagen du förstår ska du få en medalj.
Det är mest ett talesätt. Fast du kan få en om du
gärna vill ändå. Om dagen någonsin kommer.
Stänger av mig nu, slocknar zombiefasonerna med de
galna tankarna. Svart. Tystnad. Så släcker jag lampan
och ögonen. Du brydde dig inte, då ska inte jag göra det
heller. kort och gott. Godnatt. Vi ses imorgon, om jag har tur.