Fortfarande vaken, fortfarande klumpen i magen.
Vet egentligen inte varför jag inte går och lägger mig.
Käner mig inte redo, du skulle varit här. Som du sa.
Ältar gamla misstag, tänker gamla tankar. Låter allt
det där som suttit fastklistar på min insida komma ut.
Låter allting flöda, komma bort, försvinna.
Men upptäcker snart att vissa monster vill inte flyta
ut. Dom här djävliga som alltid envisas, ni vet?
Måste ta tag i saker och ting, med en gång. Imorgon.
Känner mig som en levande död för tllfället, sitter
likt en zombie och stirrar mest. Tänker tomt.
Bildliga tankar av tomrum och tepåsar, stress, saknad,
ångest och ängar. Med andra ord, tomma tankar.
Utan någon som helst betydelse.
Bara för att de som verkligen betyder någonting gör
ont, skrämmer mig, gör mig ännu mer zombieliknande.
Uppskjutningen måste sluta, något är fel och måste
rättas till. Dagen du förstår ska du få en medalj.
Det är mest ett talesätt. Fast du kan få en om du
gärna vill ändå. Om dagen någonsin kommer.
Stänger av mig nu, slocknar zombiefasonerna med de
galna tankarna. Svart. Tystnad. Så släcker jag lampan
och ögonen. Du brydde dig inte, då ska inte jag göra det
heller. kort och gott. Godnatt. Vi ses imorgon, om jag har tur.