Skulle på förhör idag, men det blev uppskjutet tills
imorgon istället. Det var ganska tur, för har inte
svalt någonting av det som hände inatt, eller av vad
jag såg.. Känner mig helt tom, så maktlös så det är
helt sjukt. Är så förbannad och samtidigt så himla
ledsen. Det är så svårt att acceptera, det känns inte
som att något av det hände på riktigt nu i efterhand.
Har så svårt att förstå allt. Detta var absolut
den hemskaste kvällen, natten och upplevelsen i
mitt liv. Minnet av killen, fastklämd, blodig och livlös under
bilen, på grund av ett bråk om en femtiolapp hit
eller dit kan inte lämna mitt huvud. Frågan är om
den bilden av honom någonsin kommer det.
Att ha skådat en sån här händelse får mig att undra
var f*n världen är på väg någonstans..
Dessa människor som orsakade dennes död,
är nog ganska döda i många människors syn nu.
Hur kan man vilja förstöra någons liv, och dessutom
sitt eget så fruktansvärt mycket? Hur har man mage
att sparka på en som ligger medvetslös av slag och smällar?
Hur kan man göra en sån här sak, och tro att man ska
kunna fortsätta leva ett normalt liv efteråt? Hur ska man
någonsin kunna kolla sig i spegeln och tycka om sig själv igen?
Frågorna är många, och ilskan stor.

Ingen som sett på nyheterna, läst i tidningen eller hört på
radion kan föreställa sig. Dom slumläser igenom texten,
om dom inte byter blad på en gång. Och tänker "jaha, vad tråkigt",
medans vi som var där, vi som såg, vi som var inblandade
bryter ihop så fort vi blir påminda. Det är så lätt att inte bry
sig tills man utsätts för det själv. Men ingen borde behöva
utsättas för någonting sånt här, ingen alls.

Hans liv
låg i deras händer och dom valde att inte låta honom
vakna upp idag. Dom valde att låta hela hans
familj, vänner och släkt förlora en älskad.
Dom valde det, istället för att hjälpa honom
upp och låta han gå hem.
Allt detta pga tjafs om priset, tjafs om femtio kronor.
Och vad fick dom för det? Vad tjänade dom på det?

Man går inte bakom ryggen på en vän,
men man lämnar den inte heller ensam i
mörkret när den är stark nog att komma
fram med sanningen. hur hemsk den än är.

♥
I'll be right here when you come back. I'll wait.

you're beautiful, it's true.

Så länge jag inte får dåligt samvete kan jag göra exakt vad som helst.
det känns skönt att veta. jag är inte fast, bara om jag själv vill det.
men vem vill en sån sak? tänker mycket på hur allt såg ut förut,
jag kunde det där med lek, spel. och har nu kommit på att det är lite
som att gå, prata, cykla. när man väl lärt sig kan man det, föralltid.
nu tar jag mina spel till en annan nivå, en mognare men ack så ondare.
that's just me. en gång en player, alltid en player. som jag brukade säga.
undrar om det stämmer? let's find out, eller vad säger du Däni? back to before?
livet blir inte roligare än såhär när man är godhjärtad och tänker på allas
bästa. så let's face it, jag hade roligae utan ett hjärta.

Don’t be mad because I don’t care anymore.

Be mad because I once did, and you were too blind to see.

Och jag måste hitta ut..

högstadiet. en tid i mitt liv som jag aldrig får tillbaka. det är väl inte förrän nu jag verkligen inser
det. Kan knappt förstå att dessa vänner(som jag vissa har känt sen 6års ålder!!!) kommer jag
aldrig umgås med på samma sätt igen. Helt sjukt nu när jag tänker på det.. Vi kommer aldrig dela
dom där underbara stunderna igen. Så retsamma, taskiga, tjatiga, dryga men ändå så kärleksfulla.
♥

Egentligen vet jag inte vad jag täker skriva nu när jag sätter igång.. Jag känner bara
att någonting inom mig måste komma ut. På något sätt. Att skriva har alltid varit mitt
sätt att få "prata ut". Jag pratar aldrig om saker som gör mig deppig med någon vän,
mamma eller så.. Jag väljer att skriva. Ofta ignorerar jag det ett tag först. Men nu är
jag här, framme vid skrivandet.

Något oroar mig, men jag vet faktiskt inte vad. Hur
sjukt är inte sånt? När jag tänker på min situation och hur läget är så är det varken
bättre eller sämre än någon annans, eller än vad det har varit förut. Ändå känner jag
någon sorts obehag känsla inuti mig. Jag har ingen aning om vad som orsakar den,
men det är någonting som händer just nu. Som jag inte ser, men som jag känner av..
En liten del av mig tänker bort det så fort det kommer upp. Så fort jag känner mig
nere eller får den här känslan tänker jag av en reflex "Lägg av, inget är fel".
Men nu frågar jag mig själv. varför känner jag såhär då? Om absolut ingenting är fel?
Handlar det om någonting som sitter i bakhuvudet, något jag valt att sudda ut från
tankarna men som sitter kvar i hjärnan ändå liksom. Det finns ju såna saker, ni vet
dom man säger "jag önskar jag kunde göra det ogjort" om. Dom sakerna man väljer
att inte minnas, eller iallafall tänka på. Det är klart att man måste ta sig i kragen
ibland, som jag gjort rentav en reflex, när man deppar över något. Men vad händer
nu när jag kommit till ett stadie då jag verkligen undrar. Vad f'n försigår inuti mig?
Vad för fruktansvärt är det som simmar runt bland mina känslor och sprider sorg?
Helvete vad jag låter som en poet nu, eller någon med för mcket tankar.(=jag)
Men helt ärligt så har jag fått nog, life is what you make it. Och just nu makear jag
tydligen något som undermedvetet får mig att bli deppig. Därför måste jag förändra
något. Frågan är vad.. Var ska man börja? Jag har ingen aning. Men snart spelar
det ingen roll vad jag har aningar om och inte längre heller. För ska det fortsätta
såhär är ju allt meningslöst. Förlåt om jag tråkar ut er med all den här skiten, men
helt seriöst så tror jag faktiskt att jag inte är ensam om att känna såhär. Am I
right or am I right liksom? Vad som ska göras kan jag inte komma på nu. Iallafall
inte någon drastisk åtgärd. Jag ska städa mitt rum ikväll, och imorgon ska jag
ut och festa med mina bästa vänninor. Jag ska unna mig något fint och göra helgen
till det den är värd, veckans höjdpunkt. Tack och hej!

allt tjat, alla krav, all denna stress, alla försök, alla misslyckanden,
all press, alla böner, all perfektion, alla besvikna ansikten.

jag måste härifrån.
och det är fort.

leloveimage.blogspot.com

Hej på er.
Skriver ett inlägg nu med inte en allt för glad ton.. Är på sjukt
dåligt humör, inombords som utanpå. Åkte till borlänge igår
för myskväll och det slutade inte så jättebra. Inte som man hade
önskat direkt. Fick hämtning vid resecentrum sen åkte vi direkt
till ica maxi för att köpa chips. Där inne började allting..
Jag fick en sjukt magsmärta så jag klarade inte av att stå upp
vanligt. Fick stå böjd ner och hålla armarna för magen.. inte kul!
det slutade inte heller. men det blev såpass bra att jag klarade
av att röra mig ut till bilen, och åka hem till honom. Trodde att
det skulle bli bättre, eftersom jag har ont i magen väldigt ofta.
Men så blev det verkligen inte. Fick uppstötningar och hade
magkramper i flera timmar innan det lugnade ner sig. kallsvettades
och klarade knappt av att prata med mitt sällskap, otrevlig jag
måste ha verkat.. :( Fick lov att kuta till toaletten stup i ett för
jag höll på att kräkas.. Och i soffan fick jag sitta med uppdragna
knän för att ha tryck på magen, vilket gjorde att det kändes
lite bättre. Efter många om och men lyckades jag iallafall
somna.. Kunde inte direkt ta mig hem därifrån igårkväll heller
eftersom vi befann oss en bra bit från blg centrum! det var lite
drygt.. men jag fick skjuts till bussen nu på morgonen, runt halv
åtta. Och nu är jag hemma, med en fortfarande riktigt orolig mage
men mår mycket bättre efter lite sömn och alvedon.

Det har nu inte gått EN dag på två månader ca utan att jag
haft ont i magen eller sura uppstötningar och det oroar mig
såklart. Först trodde jag att jag sov för lite, sen att jag åt
för dåligt, sen trodde jag att det var stress. Tills mamma sa
i morse att magont + sura uppstötningar = magkatarr.
Och magkatarr orsakas i grund och botten ofta på stress.
Låter najs..? INTE ett dugg! Usch och fy. Så nu är det doktorn
nästa. Ska fixa en tid för undersökning så att jag(om det är
magkatarr) kan få medicin för det.

Nu har ni även förklaringen till varför jag inte är i skolan mycket.
Tror inte någon kan tänka sig hur det är att gå runt varje dag med
en så fruktansvärd magsmärta så att man inte klarar av att stå rakt.
Så nu vet ni det, det är också anledningen till att jag varit
sjukt deppig och knappt gjort något alls senaste tiden. Eftersom det
är mycket värre nu än det någonsin varit.

bild: leloveimage.blogspot.com

får en sån himla power-kick ibland, känner att jag vill göra
saker som är helt galna. Skulle vilja dra iväg någonstans och
go crazy, bara för att jag kan. jag vill bara släppa, sluta tänka,
leva för stunden och vara helt okänslig. jag vill för en stund
inte bry mig om någon annan än mig själv, inte bry mig om
vad folk tycker eller tänker om mig. utan bara vara. bara vara
helt jävla galen och obrydd.

Vill känna mig sjukt snygg, gå på fest och tänka att jag kan
faktiskt göra exakt vad jag vill med vem jag vill. Utan att bry
mig om vad någon annan skulle tycka. Vill kunna släppa loss,
träffa olika killar varje kväll, ligga med en sjukt snygg kille
och inte bry mig ett dugg om känslor eller tankar.
Komma och gå som jag vill, titta hur jag jag vill på vad som
faller mig in, låta andra skratta fnissa gapa lipa oroa sig.
men inte bry mig ett skit.

det skulle kännas så jävla bra att leva lite i sitt eget skinn.
och inte alltid tänka inom denna sjuka ram av vad man
får och inte får göra och säga. Vem fan har till exempel
bestämt att man ska bli kollad på konstigt och bli snackad
om bakom ryggen om man har sex med en random på
en fest? visserligen kanske alla inte tycker det är fräsht.
men varför i helvete låter vi varandra inte vara den vi vill!?
Sköta sig själv och skita i andra borde vara en lag.

Jag är kaos och trygg nog att kunna göra det
jag känner för just nu. Utan att bry mig minsta lilla
om vad ni andra skulle tycka. Det skulle få mig att
må bra, att känna sig galen är bra ibland. Slappna
av och stressa loss är vad jag behöver.
jag ska leva ett liv som jag vackert ska döpa till Party.
hur jävla fult namn det än är. bara för jag känner för det.
bara för att BARA jag vill det. jepp, nu är jag bestämd.
och jag vet nog var jag ska börja...

jag ska utnyttja hur jag ser ut och hur jag beter
mig på ett vulgärt sätt. jag ska få exakt den känsla
jag letar efter och jag ska få den snart. att bara få
leva i den där grova, gigantiska, ytliga dimman lockar
mig faktiskt.

okänslig. oberörd. kaxig. obrydd. galen. långt ifrån måttlig.

I don't know what he's after.
But he's so beautiful.
A beautiful disaster.
♥