I natt hade jag det inte roligt. Det
värsta som skulle kunna hända hände. Jag fick hemska besked,
sprang runt och grät, sökte svar men ingen hörde mig och ingen såg.
Jag var ensam, Joakim hade dumpat mig och mina vänner fanns
ingenstans där jag unde nå dom. Okända ansikten betraktade mig
där jag sprang i klackar med tårfloder längst kinderna. Otrohet.
Ordet ekade i huvudet på mig och jag kunde knappt stå på benen
efter ett tag. Det sista jag minns är att jag stod vid faluån och tittade
ner i det svarta vattnet. Jag var där, hela min kropp var där.
Jag kände när folk tog i mig, jag kände lukter, jag var där.
Jag vaknade tidigt i morse, med tårfloder längst kinderna.
Här låg jag ensam i sängen, tänkte jag, och har förlorat allt.
Inget finns kvar. Sen slog det mig.. Inget av allt det där verkliga
hade verkligen hänt. Allt hade varit en hemsk dröm.
Det kanske inte låter så farligt, men det var något av det otäckaste
jag varit med om. Att i en dröm känna, lukta och se allting liksom.
Det var helt verkligt, så verkligt att när jag vaknade i morse trodde
jag att allt hade hänt. Helt sjukt vilken upplevelse. Jag fanns liksom
där, som i en annan värld. Har aldrig varit med om något liknande
och jag hoppas att jag slipper vara med om något likadant igen.
usch.