har sån lust att slänga saker och ting i väggen nu.
orkar knappt stå, prata, andas. kanske låter väldigt
väldigt, men faktiskt. vet inte vad jag väntar på.
ork, energi, styrka av något slag? eller?
Det känns som jag stått på exakt samma plats i månader
nu. och jag hatar det. inget händer, inget vänder.
allt förblir likadant. jag mår dåligt psykiskt,
och ja det kan jag stå för. inget allvarligt jämfört
med allvarliga psykiska sjukdomar. men det sitter ändå
inuti. Jag hör inte vad jag själv tänker, jag känner inte
vad jag själv känner. Jag ser en yta precis som alla
andra. och jag önskar, önskar så mycket att jag
fick ungefär tre saker att slänga i väggen nu.
det skulle vara så skönt att få saker ur vägen, få bort
ångest och panikkänslan. stressen sitter som fastklistrad
och jag känner mig som i en depression.
även fast det egentligen inte finns mycket att vara
deprimerad över. allting kanske kommer ikapp nu, vad vet jag?
saker och ting kommer inte förändras av sig själv,
men jag är samtidigt för svag för att orka göra någonting.
jag vill må bra hela tiden, vara glad jämt och alltid känna
mig frisk. men situationen är motsatsen till vad jag vill.
jag känner mig ständigt sjuk, ledsen och deppig. varför?
för att saker och ting är rörigt. jag försöker ibland,
men att inse hur mycket det verkligen krävs gör mig
ännu mer stressad och deprimerad. jag hatar det här.
jag önskar på riktigt att allt bara skulle förändras,
bara litegrann. att jag skulle få lite energi, ett leende.
jag vill mer än någonting passa in där, och här. men det
är svårt att ta reda på så mycket samtidigt. vet inte hur jag
ska lyckas. vad jag än gör så kommer det bli fel just nu.
frågan är om man ska anstränga sig, stressa, och vara
deprimerad över att göra en grej men ändå göra det. bara
för att det måste göras. jag har aldrig varit sån. ska någonting
göras, ska det göras med glädje, iallafall inte med ångest.
då fungerar ingenting. är det bara jag som känner så? för det
känns verkligen som att jag är den enda i världen som förstår
hur jag själv menar.. faktiskt. :/
allt är fel just nu, just idag. det bara sket sig.
nu är frågan hur man gör istället. "plan B"
saken ger mig ångest, gör mig stressad och
såna saker har jag alltid hållit mig ifrån förut.
jag vill inte må så. låt mig bara vara när det
går fel. skäll inte på mig när jag försöker,
är deprimerad, för det får mina försök att
framstå som ovärdiga.
och då väljer jag att inte försöka alls
nästa gång.