Egentligen vet jag inte vad jag täker skriva nu när jag sätter igång.. Jag känner bara
att någonting inom mig måste komma ut. På något sätt. Att skriva har alltid varit mitt
sätt att få "prata ut". Jag pratar aldrig om saker som gör mig deppig med någon vän,
mamma eller så.. Jag väljer att skriva. Ofta ignorerar jag det ett tag först. Men nu är
jag här, framme vid skrivandet.

Något oroar mig, men jag vet faktiskt inte vad. Hur
sjukt är inte sånt? När jag tänker på min situation och hur läget är så är det varken
bättre eller sämre än någon annans, eller än vad det har varit förut. Ändå känner jag
någon sorts obehag känsla inuti mig. Jag har ingen aning om vad som orsakar den,
men det är någonting som händer just nu. Som jag inte ser, men som jag känner av..
En liten del av mig tänker bort det så fort det kommer upp. Så fort jag känner mig
nere eller får den här känslan tänker jag av en reflex "Lägg av, inget är fel".
Men nu frågar jag mig själv. varför känner jag såhär då? Om absolut ingenting är fel?
Handlar det om någonting som sitter i bakhuvudet, något jag valt att sudda ut från
tankarna men som sitter kvar i hjärnan ändå liksom. Det finns ju såna saker, ni vet
dom man säger "jag önskar jag kunde göra det ogjort" om. Dom sakerna man väljer
att inte minnas, eller iallafall tänka på. Det är klart att man måste ta sig i kragen
ibland, som jag gjort rentav en reflex, när man deppar över något. Men vad händer
nu när jag kommit till ett stadie då jag verkligen undrar. Vad f'n försigår inuti mig?
Vad för fruktansvärt är det som simmar runt bland mina känslor och sprider sorg?
Helvete vad jag låter som en poet nu, eller någon med för mcket tankar.(=jag)
Men helt ärligt så har jag fått nog, life is what you make it. Och just nu makear jag
tydligen något som undermedvetet får mig att bli deppig. Därför måste jag förändra
något. Frågan är vad.. Var ska man börja? Jag har ingen aning. Men snart spelar
det ingen roll vad jag har aningar om och inte längre heller. För ska det fortsätta
såhär är ju allt meningslöst. Förlåt om jag tråkar ut er med all den här skiten, men
helt seriöst så tror jag faktiskt att jag inte är ensam om att känna såhär. Am I
right or am I right liksom? Vad som ska göras kan jag inte komma på nu. Iallafall
inte någon drastisk åtgärd. Jag ska städa mitt rum ikväll, och imorgon ska jag
ut och festa med mina bästa vänninor. Jag ska unna mig något fint och göra helgen
till det den är värd, veckans höjdpunkt. Tack och hej!