En once in a lifetime upplevelse kan man säga.
Vi hade flirtat via sms och msn i flera år.
Som trettonåring var jag tok kär, nu som sexton
såg jag honom som en vän. Han skulle snabbt
förvandlas, men det visste jag inte i den stunden
jag bjöd hem honom efter han grälat med sin
flickvän. 53:an från borlänge anlände han med
ganska sent på kvällen. Jag var ledig dagen efter
så jag hade ingen brådska att gå och lägga mig.
Vi var uppe väldigt sent den natten. Han pratade
om henne, jag lyssnade, förklarade, förstod.
Han var en vän, det kändes. Han kunde lita på mig
i det tillfället. Den saken skulle vara helt förändrad
ett tag senare. Det visste jag inte heller då,
när han satt där och pratade med min mamma i
vardagsrummet. Dom kände varandra sen tidigare,
eftersom hon varit hans chef i somras.
Madrassen var bäddad på golvet och där låg han
och skämtade, jag låg ovanför i sängen och skrattade
åt skämten. Jag kände mig glad, det var roligt
att ha en killkompis som inte försökte hålla på sexuellt.
Den saken skulle också förändras.

Efter timmar fyllde med prat, minnen, bekännelser, skratt
och skoj kände båda tröttheten. Jag låg tyst i sängen,
sömnig men kunde inte somna. Tidigare hade vi skojat
om att mysa. Alltså, kramas, sova tillsammans.
Jag kände mig ensam, och jag litade på honom så jag
sa lätt att jag inte kunde sova och att han fick
lägga sig här uppe om han ville. Svaret var skojigt
och oseriöst om att han inte skulle våga. Jag sa inte
mycket mer utan fortsatte försöka sova. Inte långt
där efter kryper han upp i sängen bredvid mig och
lägger sig till rätta. Ett litet leénde slog till mina läppar,
har ingen aning om varför. Det kändes bra på något
sjukt sätt. Tryggt. Varmt. Avslappnat.
Att sova bredvid en killkompis har oftast inte varit
några större problem, så varför skulle det vara det nu?
Han älskade sin flickvän som det lät, och jag var inte
intresserad av honom på det sättet ändå.
Jag vet inte om det var närheten, spänningen, eller
den tanke på att man inte riktigt får, men utan särskilt
många tankar låg vi och kramades. Han med flickvän i
borlänge, jag med ett krossat hjärta.

Minuter gick i tystnad, vi bara låg där nära varandra.
Jag började ana oro när hans hand sakta gled över min
mage och höft, men jag tänkte inte så mycket på det.
Det var okey, det gjorde ingen skada, det kunde få
vara så. Men inte mer.
Än en gång förvånades jag snart över att hans händer
inte längre bara var och smekte min mage, utan även
andra delar utav mig. Oron fanns fortfarande, men det
gjorde även tröttheten. Han sa saker som fick mig att
tro honom. "Hon ger mig inte vad jag behöver, jag behöver
dig" "Du känns så himla skön" "Jag kan inte sluta tänka
på hur vackert det skulle vara att ligga med dig"
"Jag har alltid tänkt på dig, och undrat hur det skulle
vara att mysa såhär med dig" Ja.. allt ni kan tänka er.
Och allt jag inte kunnat tänka mig. När jag som tretton
hade fallit för honom, hade jag strax därpå blivit avvisad.
På det där fjortissättet. Efter det hade han hållit på med
minst tre av mina vänner. Det kändes grymt mot mig.
Men jag gjorde ingen gest, jag sket i det. Jag var sårad
men jag förstod. Han fick göra vad han ville, mina kompisar
också. Då såg jag honom som det svin han var, då dömde
jag honom utifrån de fjortisfasonerna han höll på med.
Nu däremot, när jag bjöd hem honom för att vara en
bra vän. Då hade jag en helt annan uppfattning.
Jag tyckte han hade mognat, jag trodde på det. Tänkte
annorlunda nu eftersom vi pratat, båda hade blivit äldre
och klokare. Denna tanke om honom höll i sig tills
denna kväll. Efter den här kvällen insåg jag att det var
inte fjortisfasoner han hållit på med. Det var hans personlighet.
Han var sån här som människa. Han var skapad av
djävulen eller liknande, för att skapa smärta för andra.
För den flicka som älskade honom. Och han valde att
göra det med mig. Jag skäms över det, men nu finns det
inte mycket att göra åt den saken. Trots att jag lovat och
svurit på att inte berätta för hans flickvän om allt. Att han
legat i min säng och tjatat och tjatat om att få ta på, att
jag skulle ta på, att jag skulle ditt och att jag skulle datt.
Så berättade jag. För tjejen, den tjej han kallade sin
flickän. Jag skulle dock vilja kalla henne offer.
Jag skrev långt och förklarade vad som hänt, men fick
inte, och jag fortfarande inte fått något svar. Hon är
en fin tjej och förtjänar bättre, då jag vet att jag är inte
den enda som han gjort såhära med. Det skrev jag till
henne också. Men nu sitter dom där hemma, hon övertalad
men osäker, rädd och nervös. Han, ännu mer nervös, rädd
och osäker. Vad hade han förväntat sig? Nu är det kört.
Lögner håller aldrig i slutändan och det kommer märkas.

Det finns folk som tror jag hittat på allt det här bara för att.
Till er har jag inte mycket att säga, inte mer än att ni kommer
ångra att ni inte trodde på mig. För sanningen kommer alltid
fram. Så småning om. Den dagen Alexander tar sitt förnuft
till fånga, slutar leva i den lögn han byggt upp. Då kommer ni
ånga er.





det här inlägget har legat i utkast ett tag. idag valde jag att publicera det.
eftersom folk fortfarande undrar!